ruffsbaaarnet

 

Jag har kommit på att jag vill starta upp min blogg igen efter flera års uppehåll. och det är på grund av, att jag tror att jag kommit på en helt fantastisk idé. Många som bloggar verkar skiva om sitt perfekta liv. ingens liv är perfekt, det är alltid något som gör att livet inte är perfekt. Och det är här min idé kommer in. Jag vill berätta om mitt liv och sedan berätta om lösningar på problemet. Jag tror att det kan hjälpa många. För alltid hamnar vi i situationer som kanske vi inte själv kan lösa, man måste ta hjälp? Och det är det jag vill nå ut till alla. Hur man gör i olika händelser i livet. Och då är det inte tal på "oh nej min Gucci väska gick sönder" utan mer dom kämpiga stunderna i livet vi tar oss igenom. Nu vill jag dela med mig om min resa jag håller på att genomgår just nu faktiskt. Idén kom upp i mitt huvud när jag kollade på blondinbella. Hon är ingen dum person, hon är faktiskt jätte smart. Och när jag satt och kollade på henne på youtube så fick jag en drivningskraft, och började fundera över men vad ska jag kunna blogga om? Jo jag vet precis. Jag ska dela med mig av mitt liv just precis nu. För att vägleda andra som kanske är i samma sits, eller om det skulle hända någon samma sak så kan det falla in en del goda råd. Gud vad jag vill göra det här nu. Och ni kommer få följa vartenda steg jag tar. Kommer dela med mig av allt. Nu börjar storyn.

 

Jag blev utkastad av min mamma för exakt 2 veckor sen idag. Jag har inte hört ett ord av henne sen hon bad mig lämna hennes hus. Idag är jag alltså bostadslös, jag är bostadslös? skulle det här verkligen hända mig? Jag har ju en mamma och en pappa. Men ändå sitter jag bostadslös som 22 åring. Jag vet aldrig vart jag ska sova nästa natt , vet jag någon kompis som kan ta emot mig? Ja men tankarna går. Nu är det så att jag har få väldigt snälla och fina människor i mitt liv som tagit emot mig med öppna armar. Men fast jag har få fina människor i mitt liv så snurrar tankarna ändå, vart ska jag ta vägen i natt? Och ångesten som man får, av att inte känna sig omtyckt av sin egen familj, min egen mamma. Jag har ju faktiskt blivit utslängd av mitt eget kött och blod?! Och jag pluggar just nu till undersköterka, alltså det är jätte svårt att ta sig till skolan av att knappt sovit för jag har ju ingenstans att ta vägen. Men det jag ville ha sagt med att jag pluggar är att jag har en fantastisk klasskamrat, som stöttat mig i att ta tag i att ringa socialtjänsten. Så jag har vart i kontakt med dom första veckan jag var uteslängd. Jag tänkte att jag måste ta tag i det här. Jag kan inte leva såhär. Jag ringer till socialen Måndagen den 25 januari. Ringer till växeln för jag hittar inget nummer, så jag får ringa tillbaka efter lunch för det var så många på kö. Så hon kunde inte ställa mig i kön, och nu är det redan jobbigt för det var jobbigt att ta tag i att ringa och jag måste ringa 1 gång till. Jag kände pulsen ökade och jag tackade för hennes tid. jag ringde upp efter lunch, fortfarande till växeln men det var inte samma person som svarade. Utan det här var en med snäsig röst och verkade ogilla sitt jobb. PRECIS det jag behöver, nej jag ville bli bemött av någon vänlig som förstod mig. men skitsamma det var bara växeln. Ja jag kommer fram till någon på socialen och jag berättar vad som hänt. Och att jag inte har någon stans att ta vägen. Det hon började kolla med mig var om jag var uppsatt i en bosatskö, och ja det är jag. Men jag har för lite köpoäng för att få något. Hon svarade i alla fall att det var det ända jag kunde göra. Och samma sak här jag behöver någon som inte fnäser åt mig när jag ändå öppnar mig för någon. Det var ett jobbigt telefonsamtal. Men det hon skulle göra var att skriva in att jag hade ring och att NÅGON handläggare ringer upp mig. Hon sa inte när eller så. Utan jag gick och väntade. Men dagen efter hade jag möte med min psykolog. Jag berättade för henne vad som hade hänt. Och att jag ringde socialen. Men det kändes verkligen inte som dom tog mig på allvar. Så min psykolog blir orolig för mig, vad kan hända om jag inte har någon stans att sova, måste jag ta till internet då för att kanske sova hos främmande människor? Ja men min Psykolog skickar en orohetsanmälan dagen efter onsdag den 27 januari. På eftermiddagen ringer i alla fall socialen upp mig och bokar in ett möte med mig. Onsdagen veckan där på fick jag komma på ett möte i alla fall. Och jag fick träffa en handläggare och en kurator eller något, helt ärligt så minns jag inte? Men jag berättade för dom hur läget låg till. Och jag var väldigt öppen och berättade om att jag hade frågat på nätet om sovplats, som jag lovade mig själv och min psykolog att jag INTE skulle göra. Men jag gjorde det. Och ni kan ju räkna ut själva vad jag fick "betala" för det. Det är också en ångestrelaterad grej. Men efter soc-mötet. Så kändes det som en lättnad. En klump att löst upp. Och handläggaren kommer höra av sig senast nästa vecka hur dom kan hjälpa mig.

 

Och med det här så vill jag ha sagt att även fast det är jobbigt ta tag i problemen! Be en vuxen eller en kompis om hjälp om du behöver hjälp ifrån samhället! Och att vi måste stå på oss för allt kommer lösa sig!

Nu tänker jag lägga mig och försöka sova. Och hoppas på att någon orkar läsa allt det jag skrivit!

Hejdå!